Påskresa till Fotö – salt luft och lugn i skärgården

Ibland behöver man inte åka till världens ände för att känna att man verkligen kommit bort. Ibland räcker det med en färja och en bro ut till en liten ö på västkusten, en nästan tom parkering och ljudet av måsar och vind. Så var det när vi rullade in på Fotö i Göteborgs skärgård skärtorsdagen 2026.

Ankomst och klippvandring

Vi anlände mitt på dagen och möttes av den typiska bohuslänska vyn – slätslipade klippor i grått och rosa, det öppna havet och ett fåtal andra husbilar som hade haft samma idé som vi. Parkeringen vid hamnen var nästan öde, precis som vi hoppats. Det är något speciellt med att ställa sig här under lågsäsong – man har hela ön nästan för sig själv.

Första eftermiddagen drog vi på oss jackorna och gav oss ut över klipporna. Det finns något nästan meditativt med att klättra över de väderbarkade hällarna, hoppa mellan stenblock och känna saltet i luften. Vädret var grått och lite ruggigt, men det störde oss inte det minsta. Det hör till charmen.

Middag i husbilen

Tillbaka i husbilen väntade kvällens höjdpunkt – en riktigt fin middag i det lilla. Vi gjorde pizza toppade med lufttorkad skinka, ruccola och körsbärstomater, och till det ett glas rött vin. Med den lilla lyktan tänd på bordet kändes det nästan som en restaurangkväll, fast med betydligt bättre utsikt. Efteråt satte vi oss utanför i campingstolarna och njöt av solnedgången som sänkte sig bakom klipporna. Trots att det var kyligt packade vi in oss i jackorna och bara satt där, fötterna utsträckta mot horisonten, medan solen färgade himlen gyllene.

Vandring runt ön

Nästa morgon vaknade vi till ett mulet men stilla Fotö. Efter frukost gav vi oss ut på en ordentlig promenad runt ön. Våren hade precis börjat ta tag – bland det torra fjolårsgräset stack de första krokusarna upp i intensivt lila, som små löften om varmare dagar. Vi passerade den lilla hamnen med sina mörkröda sjöbodar perfekt uppradade vid vattnet, och hittade det klassiska vägskyltsträdet där hemmagjorda skyltar pekade mot allt från Oslo och Köpenhamn till Barcelona, Paris och Bora Bora. En liten påminnelse om att världen är stor – men att just den här platsen räcker gott.

Längs vattnet hittade vi ett gammalt sjöbodshus med en livboj märkt "Hällidei Fotö", och lite längre bort väntade en "Pusshållplats" – en bänk med ett hjärtdekorerat skylt där man förväntas kyssas. Det gjorde vi förstås, med ett skratt.

Eftermiddagar med utsikt

Eftermiddagarna tillbringade vi med promenader utmed klipporna och långa stunder vid vattnet. Solen bröt igenom molnen och fick havet att glittra, medan vi satt på en bänk och bara lät tiden gå. Utsikten mot bron och de kringliggande holmarna var fantastisk – all den där karga, vackra bohuslänska skärgården i sitt esse.

Maten blev en fin röd tråd genom resan. Pasta med tomatsås och skivad kyckling en kväll, potatisgratäng med kyckling och jordgubbar en annan. Och däremellan kaffe med chokladbollar – fika är ju trots allt heligt, inte minst i husbilen.

En sista blick

Sista morgonen klättrade vi upp på klipporna en sista gång och blickade ut över det oroliga vattnet. Himlen var dramatisk med tunga moln och full storm.

Fotö i april är inte Medelhavet. Det är kallt, blåsigt och grått emellanåt. Men det är också vackert, stilla och äkta på ett sätt som bara den svenska västkusten kan vara. Vi åker hem med saltsprängda kinder och laddade batterier – både husbilens och våra egna.